Paus...
Det innebär ju inga större förändringar, utan det kommer att vara ungefär samma aktivitet som det varit sista tiden, med enda skillnaden att jag inte kommer att ha dåligt samvete över det.
Anledningen... är egentligen inte mer avancerad än att jag inte hinner med just nu. I alla fall inte i den form som jag skulle vilje för att hålla något slags liv och vettighet i det.
Visst kan det väl kanske dyka upp något inlägg då och då, man skall aldrig säga aldrig. (eller hur Minne?)
Men det bör i sådana fall ses som ren bonus (eller som ett straff för er som inte gillar det jag skriver men ändå inte kan låta bli att läsa)
Jag berättade om mina planer på att softa ner bloggandet för Matilda och hon kommenterade tillbaka:
"Är det inte lite tragiskt att ditt sista inlägg blev Finns jag?
Samtidigt kunde det kanske inte vara med rätt nu när precis alla du känner, dina ständiga singelvänner, plötsligt går och gifter sig, skaffar barn, flyttar ihop, förlovar sig och blir tillsammans... Och dessutom samtidigt. Det är nog här din hittills uteblivna kris kommer att ta fart."
Jo... så är det kanske.
Men score! Då kan jag ju ge mig hän riktigt ordentligt nu ju! Jag går en spännande framtid till mötes...
Och kanske dyker jag upp här igen, när abstinensen blir för svår. För jag gillar ju detta egentligen.
Jaja, enough.
Tack alla som läst! Det har varit ett sant nöje!
Finns jag?
Som igår.
Först gick jag förbi en kille i tunnelbanerulltrappan. När jag just passerat ser jag i ögonvrån hur han försöker boxa mig i ansiktet. En rak vänster.
Som tur är hinner jag precis rygga tillbaka så han missar facet och träffar axeln istället.
Boxarkillen skulle tydligen se vad klockan var, men kostymärmen hängde över så med en liten boxspasm slängde han ut armen i luften för att frigöra uret.
När jag, med näsan med nöd och näppe i behåll, kom ut i friska luften höll jag på att bli överkörd av en barnvagn, men även här lyckades mina blixtsnabba reaktioner rädda mig.
Jag styrde sedan, något omtumlad, kosan mot ICA.
Väl där våldförde sig en kundvagn på min hälsena. Körde bara, utan minsta betänklighet, rakt in i den.
Antar att mina reflexer vid det här laget var så utmattade att ingen support fanns att få.
Hallå, tre ganska stora incidenter inom loppet av bara några minuter, vad handlar det om!?!?
Till detta kan läggas en ganska märklig taxiresa som jag och tre vänner fick oss till livs under helgen som gick.
Vännerna var hitresta från Onsala/Kungsbacka/Göteborg och kände således inte till Stockholms geografi särskilt väl.
Taxin hämtade upp oss vid Skanstull och de tre andra hade av olika anledningar hoppat in i bilen någon minut före mig.
När jag äntrade framsätet (som givetvis var den enda lediga platsen, det är ju där betalaren sitter) utspelade sig följande konversation:
Vän1: "Lisah, du får nog förklara vart vi ska, vi sade Södermalm men jag vet inte om det är rätt."
Nej kanske inte helt rätt eftersom det var just där vi redan befann oss, och dessutom är inte den beskrivningen alldeles jätteexakt.
Lisah (vänd mot taxichauffören): "Aha ok, ja vi skall till Josefinas, vet du var det ligger?"
Taxichauffören: ...(inget svar)
Lisah: "Josefinas, på Djurgården"
Taxichauffören: ...(inget svar)
Lisah: "Du vet, typ vid Grönan... Junibacken"
Taxichauffören: ...(inget svar)
Lisah: "Eeeh, hej!"
Taxichauffören: ...(inget svar)
Lisah: paus... (väldigt vänd mot taxichauffören) "Alltså, vet du var vi ska?"
Taxichauffören: "mmm"
Trots allt tror jag att jag finns.
Jag kanske bara måste sluta vara så timid, tillbakadragen och återhållsam...
Glädje och sorg
A hand full.
För det första var det dags att börja jobba igen efter semestern. Det är alltid en omställning efter att ha haft lite längre ledighet.
Sedan var det dags för innebandyn att sätta igång med dunder brak. Nytt lag, nya ledare, ny hall, nya färger. Många intryck...
Men dessa två är ju saker jag ändå på något sätt kunde förutse och som tillhör det liv jag lever.
Men det borde INTE tillhöra mitt liv att andra, unga, människor omkring mig slutar leva!
I fredags morse ringde Fredrik och berättade det fruktansvärda, att Frippe gått bort.
Att han fallit under sitt toppförsök på K2 och inte överlevt.
Fantastiska Frippe! Jag kände dig inte så värst väl, men jag tyckte enormt mycket om dig.
Och jag vet hur otroligt mycket du betydde för dina vänner och vilket tomrum du lämnat efter dig.
Killen med det största leendet. Makalöst positiva du som charmade allt och alla med din härliga person.
Jag vill ändå någonstans tro att du gjorde mesta möjliga av den tid du fick, för få människor har väl förverkligat sig själv och sina drömmar så som du.
Jag hoppas att du fick vara lycklig under den tid du fanns här, och att du fortsätter vara det där du befinner dig nu.
Vila i frid Frippe.
Hmm, ja det här blir ett konstigt inlägg.
Tvära kast, som livet själv.
För igår fick jag en annan nyhet, av det mer positiva slaget.
Lillasyster har gått och förlovat sig! Ja det har ju förstås hennes kille också då.
Men jag väljer att inte se honom som hennes kille i första hand, utan som min datafixare.
Så därför var det ju dubbelt kul! Att min datafixare och min lillasyster förlovat sig. På samma dag!
Och då är det ju tur att jag inte är den bittra, missunsamma typen som inte kan fröjdas åt att min fyra år yngre syster kör om mig (i innerfilen!) på livets väg.
Neeeej, jag gläds så åt deras lycka. Jaha då, det gör jag. Jag är så glad så glad så glad.
Jag sitter inte alls här i min 30-årskris och vältrar mig i bitterhet...
Nää, så där är det verkligen inte!
Ni är helt underbara båda två och jag är otroligt glad att ni hittat varandra!
För sis, om det är någon på denna jord som förtjänar att må bra och vara lycklig så är det du!
Du är bäst! Smartast, snyggast, duktigast och coolast.
Och MarkTheSpark: I'm watching you now!
"Vill ni ha juice när ni kommer?"
Sitter just nu på x2000 (Eh ja, första klass förstås, fint skall det vara!) och vinkar hejdå till soliga vackra Göteborg.
Jag är påväg till Stockholm för att fira festival med mina kulörta vänner.
Men det var inte det minsta sorgligt att lämna västkusten den här gången, för jag kommer ju tillbaka redan på söndag. Sweet som en suite!
Jag har hunnit med så hemskt mycket denna vistelse, och utan att känna stress en enda gång.
Jag har:
- Tränat (varav en gång med min nya medicinboll. Riktigt bra skit)
- Träffat pappa och Tina, mamma och David, syster Ida och Mark och mormor och morfar.
- Firat 30-årsdag (dock inte min egen, men det fick gå an ändå)
- Plockat blåbär och vinbär. I mängder!
- Sovit över
- Hängt med världens bästa Linda och Björn (de "träffar" man inte, de "hänger" man med. Dah!)
- Åkt buss gratis
- Åkt buss och betalat (och då vinkade jag till min pappa busschaufför som körde en mötande buss)
- Grillat två gånger
- Solat
- Gått långpromenad
- Druckit juice
Det sistnämnda, druckit juice, var lite av en happening.
Jag och mamma åkte till mormor och morfar för att umgås en smula. På väg dit ringde jag och pratade med mormor för att tala om vilken tid de kunde förvänta oss.
"Ni är så välkomna!" strålade mormor i luren. "Jag gläder mig. Vill ni ha juice när ni kommer?"
Vill vi ha juice när vi kommer?!
"Eh... hmm, vänta lite mormor" svarade jag lite förvirrat och vände mig till mamma i bilen:
"Mamma, mormor undrar om vi vill ha juice när vi kommer."
"Jaha, njae" svarade mamma "det är nog bra för mig tror jag".
Men det kunde jag ju inte svara.
"Du mormor, kan vi inte känna efter lite och bestämma oss när vi kommer fram?"
"Jo det kan ni visst göra. Jag har i alla fall köpt juice"
Det är faktiskt kärlek! (ingen ironi!)
Tänk att hon "cyklat fram" (eller åkt bil eller vad hon nu hade gjort) till affären och köpt juice för att vi skulle komma!
Det kanske inte låter som jordens grej, men det kändes i mitt hjärta. Älskade lilla mormor, vad fin du är!
Dessutom var flaggan hissad till vår ära. Kan man känna sig mer välkommen än så?
När vi väl kom fram så serverades hur som helst juicen utan ytterligare frågor, och det visade sig vara ett riktigt bra beslut.
Iskall apelsinjuice under strålande sol i en brunkande frukt/bär/träd/blomsterträdgård tillsammans med mormor och morfar. Det var livet på en pinne för en liten stund.
När ska man lära sig?
Och så himla svårt det är att komma sig iväg vissa dagar.
Så därför får man ha sina knep för att lura sig själv.
När jag skulle iväg i onsdags efter jobbet var jag så omotiverad och trött som man bara kan vara.
Så jag hade bestämt mig för att jag inte ens skulle hinna andas när jag kom hem, utan bara komma innanför dörren, kasta på mig träningskläderna och ge mig ut i spåret. (Eller "spåret", det är ju mer bara en asfalterad gångbana).
Så löpartightsen åkte på, och resten av träningsstassen, jag satte upp håret och knäppte på mig pulsklockan. Och just när jag skulle öppna ytterdörren så såg jag till min besvikelse och lättnad att pulsklockan var död. Batteriet behövde laddas.
Och inte ger jag mig ut utan pulsklocka heller. Det är ju den enda behållning jag har, och dessutom behövde jag den för att ta tid och för att se vilken fart jag höll.
Ok, ska det vara på det viset så.
Då kan jag ju passa på att lägga mig på sängen en stund och "samla kraft" precis som klockan.
... Och det skulle jag givetvis aldrig gjort.
Jag somnade som en stock och vaknade 1,5 h senare med med ett svettigt ryck.
Men hade jag bestämt mig så hade jag. Helt sömndrucken tog jag på mig pulsklockan och vinglade ut genom dörren.
Men jag genomförde hela passet precis som jag tänkt mig. Fast det kändes som jag skulle dö hela tiden.
När ska man lära sig???
Lycklig, mätt och lite mindre blek
Det har varit helt underbart! Vilken fantastisk familj. Det tog väl cirka två minuter och sedan kände jag mig som hemma.
Det har varit varmt och skönt utomhus, varmt och nästan outhärdligt inomhus, men vad gör väl det? Det är ju ändå inte där man skall vistas denna årstid.
Sara och jag spenderade dagarna till större delen på stranden och till och med jag lyckades bli lite brun... mindre vit... mörkvit i alla fall.
Hela vistelsen gick i djurens tecken.
Först fick jag stifta bekantskap med Elins magiskt söta hund Lennart.
Till en början kände jag mig väldigt förvirrad. Jag trodde Lennart var en ekorre, men det var visst fel...
En kväll åkte vi alla fyra till Eksta för att titta på solnedgånen och picknicka.
Solnedgången missade vi eftersom jag tog så lång tid på mig i duschen och dessutom var det lite mulet, men det var inga sura miner för det. Vi drack kaffe och åt bullar och Sara och jag kastade macka och sådana där kast där man roterar stenen så det inte blir nåt plask när den träffar ytan, utan liksom bara ett... slurp.
På vägen hem var det som att åka genom ett okontrollerat zoo.
Först var det en massa harar som helt hade spårat och sprang rakt ut i vägen när de såg våra billyktor närma sig. Nåt slags chickenrace tror jag.
- Närmst bilen vinner!
Lite längre fram på vägen satt en tjock padda och bara satt.
Det verkade som att han var sur på sin tjej. Jag tror att de hade tjafsat lite och så hade hon gått in på Facebook och ändrat förhållandestatus till "det är komplicerat". Då blev han typ skitsur och sa:
- Aha ok, a men då kan jag väl lika gärna gå ut och sätta mig på vägen då.
Och hon stod vid sidan av och försökte prata honom till rätta:
- Men skärp dig, du kan ju bli överkörd!
- A det vet jag väl. Struntar jag i. Nu kommer det en bil också! Och jag ba' sitter kvar. Hah, kolla mig!!
Hur det slutade vet jag inte, men vi körde i alla fall inte över honom. Gunilla styrde vant bilen med däcken på varsin sida om hans övergödda kropp och när vi tittade bak så satt han kvar.
Och väl tillbaka i Hemse mötte vi en igelkott som gick och drog underkroppen i asfalten.
Den kanske hade någon slags klåda... Jag vet inte.
Men tydligen var det viktigt att man körde väldigt försiktigt förbi, annars kan man visst skrämma ihjäl dem. Bara sådär.
Varför går de mitt i vägen då om de är så himla rädda att de dör om det kommer en bil???
Ja det var en märklig och härlig vistelse på ön.
Nu är jag hemma igen, lite lyckligare, lite mättare och lite mindre blek.
Cirkusen har dragit vidare
Helt galet.
Först hela grejen med kaptensjackorna, och då tänkte man ju att hur skall vi kunna toppa detta, men vi lyckades. En fyradagars uppåtkurva blev facit.
Jag vet inte riktigt var jag skall börja, har liksom inte hunnit sortera upp alla intryck och upplevelser ännu, så jag får nog ta det lite som det kommer.
En av de märkligaste sakerna som hände under festivalen var att min kropp på något mystiskt sätt, i samband med att jag tonade mitt grånande hår tror jag, bytte ut min egen frisyr mot en peruk... Jättekonstigt.
Jag upptäckte det inte förrän något dygn senare när jag satt och tittade igenom bilderna i kameran.
- Äh, är det nån som vet vad som hänt med mitt hår. När skaffade jag peruk???
Sjukt jobbigt att jag inte hade ett sånt där plasthuvud att hänga den på ibland när den blev för varm. Nu fick jag ju ha den på mig hela tiden.
INGEN PERUK
PERUK
Det har klämts både ett och annat minnesvärt citat under dessa dagar. Ett av de som jag själv uppskattar allra mest kom från Ove: (vars gästfrihet vi utnyttjade till max... och en bit till)
- Alltså, ni fem är som en vandrande cirkus.
Kan kanske ha legat något litet i det... men jag tar det som en stor komplimang.
Vi hade inte många lugna stunder, och därför heller inga tråkiga.
Ett av våra många cirkusnummer var när vi skulle glida med gummibåtar i älven.
Tydligen någon slags tradition, och då vill man ju inte vara sämre.
Så vi knatade in på Clas Olsson och köpte en båt var, släpade dem till OK för att pumpa i luft och fick sedan bära/släpa/dra/kånka dem hem till Ove.
På hans gräsmatta monterade vi ihop åror och annat nödvändigt och tog oss sedan ner till älven.
Emelie var nog den som var mest nervös eftersom hon inte kunde ro, men det visade sig inte bli några som helst problem... när hon väl hasat sig ner med båten i vattnet vill säga.
För eftersom hon inte ville bli blöt om fötterna satte hon sig i båten uppe på grusstranden, och studshoppade sig sedan sittande ner till vattenbrynet, och kom med Matildas hjälp tillslut ut på böljan.
SE BARA SÅ GLAD HON ÄR!
Från Anso haglade det one liners under hela turen.
- Lisah Lisah Lisah, inga pROblem, du behöver inte vara oROlig!
- Hörrni, det här var ju otROligt kul, varför har vi inte pROvat detta förut?
Och så vidare...
... och så vidare...
... och så vidare...
... och sedan började hon sjunga. Lite olika låtar, men till exempel Lady Gagas Bad Romance:
- RO RO RO-O-OO, RO RO RO-O-OO...
Under en kväll hade vi några gäster på besök. Någon slags halvironisk dispyt uppstod och en av gästerna sade:
- Jag skall säga att den enda som jag litar på här är Anso.
Anso själv svarade, högst insiktsfullt:
- A ok, verkar ju smart att lita på tjejen i "WHO CARES"-tishan.
Herregud, jag bli alldeles trött av att återuppleva allt igen.
Nu skall jag och mitt lyckorus gå och lägga oss och längta tills nästa år.
Tack kaptenerna och hederskaptenerna för några av de bästa dagarna i mitt liv!
Cap-love!
Festivalyra
Så har festivalen dragit igång.
Vilken festival? Meh, Skelleftefestivalen förstås!
Emelie, Anso, Sara och jag satte oss i bilen i onsdags morse och styrde i lagom snabb takt mot Skellefteå.
Här uppe har vi alla fyra tagit in på Hotell Holmbom och blir inte uppassade det minsta.
Men det gör ingenting, huvudsaken är att kaptenerna är tillsammans.
Kaptener ja, vi har äääntligen hittat kaptensjackor!!! Som vi har letat, och som det var värt väntan.
Så nu både ser vi ut och känns som ett äkta kaptensråd.
Igår på festivalområdet fick vi hela tiden frågor som "äääh, spelar ni Baseboll eller?" och "vad är ni kaptener för? Man kan ju inte bara vara kaptener för ingenting" och "är ni nåt slags fotbollslag?"
Men det är sådant man lär sig att hantera.
Det var även dags att inviga två gästkaptener, så Emelie och Sara fick under pompa och ståt emotta varsin egen kaptensbindel som de nu inte kommer att få klä av sig under hela helgen.
Och skulle man göra det ändå så får det förödande konsekvenser vilket både "A-cap" (Matilda) och "Y-cap" (Anso) bittert fått erfara.
Sara har fått för sig att vi är på "riktig" festival. Alltså en sån där man sover i tält, badar i lera och står och trängs på spelningar.
Eftersom Sara aldrig varit på någon sådan vill hon få ut mesta möjliga av denna, och vägrar därför utföra några som helst civiliserade handlingar. Allt ska vara festival.
Hon har för det första inte duschat sedan vi kom hit och tänker heller inte göra det. Hon kör festivalhår...
...äter festivalmat (våra middagar har därför bestått av pasta med ketchup, och en av dagarna festade vi dock vi till med Mamma Scans köttbullar som tilltugg till pastan. Ostekta förstås) och har festivalklädsel (oömma och bekväma).
Och vad vi än bestämmer oss att göra om dagarna frågar Sara "Är det festival då?". Om svaret blir nej så tvingas vi hitta på något annat istället.
Och vi har det bra. Väldigt, väldigt bra.
Mycket kärlek och många oförglömliga stunder.
Och det bästa är att vi har två hela dagar kvar!
Tema: Sällskapsresan
Tiden har gått sådär fort så jag inte hängt med alls, och har inte skrivit på jättelänge. Jag fattar inte hur det går till.
Igår var det dags ytterligare en av min årgång att fira sin 30-årsdag.
Nämligen Anna "Mora" Ljudén.
Detta valde hon att göra tillsammans med släkt och vänner i Mora (som hon kommer ifrån, därav smeknamnet... långsökt, jag vet) under temat Sällskapsresan.
Och nästan alla var där:
Givetvis huvudpersonen själv, Stig-Helmer, i några olika tappningar.
Berra
Där fanns även äkta makar.
Darling & Arne
Herr & Fru Stork (Storsch...)
(Som för övrigt vann priset bästa utklädnad)
En reseledare från Suntrip.
En tjej från skidgänget "Bästa svängen Hökarängen".
(Behöver jag tillägga att Anso i den 30-gradiga värmen funderade lite över hur hon tänkt när hon valde utklädnad från en vinterfilm? Talken som hon förståndigt nog tagit med sig kom väl till pass. Notera även gogglesbrännan!)
Nalle, också han från Snowroller, kom tillsammans med två "kollegor", sopåkarna.
Som jag sade, i den starka hettan hade vi sommarklädda en stor fördel.
Kaninen Stig-Helmer fick därför lätta lite på sin kostym, men inte desto mindre var han där tillsammans med sin vapendragare Ole i stålmannendräkt.
Två tjejseglare från SOS, här tillsammans med hon som blir bjuden på "karra" i samma film.
Söderblom övervakade tillställningen
Grisfestdeltagare...
... satte
på tillvaronMånga många fler hade hittat dit, men det var inte alla som fastnade på bild.
Mitt under middagen fick Anso en känsla av dåligt glid, varför hon tyckte det var läga att valla om...
...hur som helst känns det i efterhand skönt att Anso för en gångs skull lyckades hålla sig innanför ramarna.
Det var en fantastiskt rolig fest och jag hoppas och tror att födelsedagsbarnet är lika nöjd och belåten som vi andra. Hon såg i alla fall ut att trivas som fisken i vattnet under kvällen, och rockade loss ordentligt på dansgolvet tillsammans med en av bandmedlemarna.
Stort stort tack Anna!
Och grattis igen.
30+
Ja då har jag fyllt 30. Och hur känns det? Hmm, ungefär som 29… Fast plus ett.
Och den där krisen, ja den lyser med sin frånvaro. Märkligt. Så jag tänker att jag kanske aktivt kan trigga igång den på något sätt.
Därför har jag satt ihop en liten lista med lämpliga krisaktiviteter:
- Byta till en tuff ringsignal på mobilen.
- Tatuera mig.
- Vara ute och festa på veckodagarna och åka direkt till jobbet på morgonen.
- Åka studentflak varje vår.
- Pierca någon kroppsdel.
- Bära korta tighta tröjor, så att magen syns.
Hittills har jag inte kunnat bocka av så många av dessa aktiviteter, men jag har faktiskt bytt sms-signal till en ascool! De är en kille som säger:
”A message, eeeexcellent!”
Så sjukt bra, haha haaaah…… ha….. ju…
Firandet då?
Ja det blev ett ganska stillsamt sådant, men inte desto mindre uppskattat från min sida.
På jobbet blev jag ordentligt överraskad. Först ett litet firande i min egen grupp där jag själv bjöd på kladdkaka och fick blommor och skönsång… nej sång.
Sedan blev jag lurad till ett möte som visade sig vara ingenting annat än ytterligare ett firande, modell större, med presenter, jordgubbar, mycket folk och ännu mer… eh sång.
På kvällen hade Sara gjort middag och även här delades det ut en och annan present. Bland annat en akvarell som Sara själv målat. Det ni! Glöm aldrig vem som fick den första!!! 
På fredagkvällen, dagen efter födelsedagen alltså, var vi ett gäng på ca 10 personer som åt middag tillsammans och jag fick känna mig som ett födelsedagsbarn en dag till.
Men nu… nu är firandet över och jag sitter här med mina 30+ och känner gravitationen ha sin verkan…
Så jag säger som Monica i Vänner dagen efter hennes och Chandlers bröllop:
”Yesterday I was a bride and now I’m just someones wife!!!”
Ja förutom att jag inte har gift mig då, utan fyllt 30…
Men det känns rätt gött faktiskt.
Vilken dag!
Jag finner inga ord.
Vilken underbar dag!
Jag hade absolut inga förväntningar på denna födelsedag men wow....
Är tyvärr alldeles för trött för att ta the long story nu, men det kommer till helgen.
Tack alla underbara vänner för att ni är just så underbara!!!
Jag kommer att somna alldeles varm om hjärtat!
Vilken dag!
Jag finner inga ord.
Vilken underbar dag!
Jag hade absolut inga förväntningar på denna födelsedag men wow....
Är tyvärr alldeles för trött för att ta the long story nu, men det kommer till helgen.
Tack alla underbara vänner för att ni är just så underbara!!!
Jag kommer att somna alldeles varm om hjärtat!
Så var det dags!
Kände att jag ville vara först (man vet ju aldrig om man blir den enda) att ha den äran att få gratulera, så:
Vad är det för en dag, är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag, för det är min 30-årsdag
Hurra hurra hurra!!!
Stort grattis till mig!
Och oj, vilka högtflygande planer jag har för denna otroligt speciella dag när jag lämnar "nånting-på-tjugo" bakom mig. Först skall jag upp och jobba, sen skall jag träna och efter det ska jag... nog fundera över vad jag egentligen gjort senaste decenniet... vilket förmodligen kommer att gå ganska fort.
...så det blir väl till att somna tidigt.
Men det behöver man när man inte är en av kidsen längre. Det är ju numera alltid "en dag imorgon också". Och en timmes missad sömn räcker för att förstöra en hel vecka. Man kommer liksom aldrig ikapp längre. Någonsin!
Det känns hur som helst rätt spännande att bli gammal... förlåt äldre.
Livet är ju ganska trivsamt trots allt, och jag ser fram emot att fortsätta min vandring, nu med en trea framför.
Grattis också till dig Madde, även om din dag inte är lika speciall som min. Du får allt vänta ett par år innan du kan kliva ur min skugga och ut i offentlighetens smickrande ljus.
Grattis Johnny!!!
på 47-årsdagen!
Jätteroligt att du valde att fira den med mig!
För varför bryta traditionerna
Två monster
Jag har som jag tidigare nämnt haft smärta i kroppen i stort sett konstant sedan vi drog igång fysträningen.
Den flyttar bara runt lite i kroppen beroende på vad vi kört för pass.
Jag har hela tiden kunnat förutse ungefär vilken kroppsdel som kommer att drabbas värst, och idag (och egentligen redan igår) hade jag förväntat mig att vaderna skulle vara fullständigt förstörda, men ingenting!
Jag känner ingenting!
I måndags körde vi tåhävningar med tårna rakt fram, pekande utåt, inåt, vi gick omkring på tå och höll på tills vaderna exploderade och det var både kramp och mjölksyra i allt som fanns under knäna. Det brann i både skenben och vader och jag tror faktiskt att huden till och med sprack lite.
Så träningsvärken borde ha kommit som ett brev på posten! Lika självklart som att… som att… inte vet jag… som att solen går upp eller nåt!
Men näe.
It’s official, det finns absolut ingenting som biter på mina monster till vader… INGENTING!!!
Herregud, det är ju nästan värre än Minnes händer!
Eller nä, men det är illa!
